Om oss

Brunns Fastighetsägareförening och Kolströms Båtklubb

Brunns Fastighetsägareförening och senare också tillkomsten av Kolströms Båtklubb spelar en central roll för många boende inom vårt område. De tomter som styckades och försåldes av Skärgårdstomter på 40- och 50-talet är grunden till det som idag är Brunns Fastighetsägareförening. De första åren efter styckningarna förvaltade Skärgårdstomter fortfarande de grönområden som låg mellan styckningarna, men när försäljningen av alla tomter var klar och inga fler styckningar fick göras så skänktes grönområdet till de fastighetsägare som köpt tomter av dem.

Fastighetsägareföreningen förvaltar idag dessa grönområden som bl.a. innefattar strandområdet vid Fladen. Föreningen arrangerar också varje år en metartävling i juni nere vid båtklubben. Denna tävling kommer i år arrangeras för 58:e året i följd. Föreningen har också under många år skött Återvallsbadet, där en av föreningens medlemmar hade simskola redan på 50-talet.

En av dem som var med från början är Åke Westin, 93. Han har berättat och svarat på de frågor vi haft när jag och min kamrat Arne Winerdal sammanställt den här skriften. Styrelsen för BFFoch Kolströms Båtklubb vill rikta ett stort tack till Åke som med sin berättelse gjort detta möjligt.

Mars 2012

Dennis Lind

Logotype>>

Vy över Fladen och Varvsholmen.

Starten på 40-talet

Åke Westin och hans fru Gun etablerade sig på Ingarö redan 1948, när de köpte en tomt med ett litet tio kvadratmeters skjul på Gamla Brunnsvägen.

-  Vi hittade en annons i Dagens Nyheter, där fritidstomter i Stavsnäs bjöds ut till försäljning. Vi åkte och tittade, men det kändes inte alls bra. Det var bara ängsmark utan träd. Det var inte lockande för vare sig mig eller min fru Gun, berättar Åke.

Försäljaren i företaget Skärgårdstomter berättade då om en ny exploatering på Ingarö. När Åke och Gun kom dit åkte mungiporna upp.

-  Försäljaren skyndade sig förbi tomten på Gamla Brunnsvägen, trots att det fanns en ”Till salu-skylt” uppspikad. Jag försökte få honom att stanna, men han drog lite på det.

Det visade sig att försäljaren ville göra sig en extra hacka på det lilla skjulet, som hade satts upp på tomten. Eftersom Åke och Gun föll för den stora fritidstomten var de beredda att betala extra för skjulet:

-  Det blev 6000 kronor jämt för alltihop. Vi skrev kontrakt samma dag och tillträdde omedelbart, berättar Åke med ett brett leende.

-  Det fanns förstås inga bekvämligheter alls, men vi kunde börja bo där direkt och tillbringa helgerna på Ingarö. Vår son Bengt var bara tre år. Ett par år senare föddes Bo.

-  En fördel var att det fanns en vattenkälla på tomten. Den gjorde jag om till en brunn. Sedan byggde vi in skjulets veranda så att vi fick lite mer utrymme under tak.

Under en lång följd av år använde man gasol för matlagning och kylskåp. Uppvärmning skedde med hjälp av en oljekamin. Så småningom installerades en vedspis. Det dröjde länge innan huset fick elström.

 

Ett andningshål

-          När vi gifte oss 1942 var det naturligt för oss att försöka hitta ett fritidshus. Vi gillade vår lägenhet i Hammarbyhöjden, där Åke fortfarande bor, men snart fick vi fatt på första landstället ute i Tyresö. Det köpte vi tillsammans med några goda vänner, men efter några år började vi längta efter något eget och lotten föll som sagt på Ingarö.

När Gun och Åke nu började tillbringa varje helg på Ingarö fick han nytta av sin initiativkraft. Träd skulle fällas, huset behövde byggas ut och material skulle fraktas från leverantörer till byggplatsen på Ingarö.

-  Som tur var hade jag redan tidigt skaffat mig bil. Det blev en VW-bubbla, som visade sig vara mycket användbar i mina projekt på Ingarö.

En av de första helgerna på Ingarö skulle familjen Westin och kompisen Kurre åka och bada. Det fanns en liten insjö i närheten – Återvallssjön. Lille Bengt drogs på en cykel genom skogen och så småningom dök sjön upp i synfältet för familjen:

-  När vi kom fram fick vi se en samling människor sitta i en ring och prata.

-  Efter en stund kom en man fram till oss och sa att vi kunde bada. Det var nudistföreningens ordförande Daléus och han förklarade dock att vi var tvungna att bada nakna, eftersom vi just hade beträtt nudistföreningens område! Själv hoppade jag och min kompis Kurre i utan en tråd på kroppen, men min fru vägrade.

Det var första och sista gången som Westins gick till just den strandremsan vid Åkervallssjön.

Badet vid Återvallssjön.

Åke började istället rikta blickarna mot Saltsjön. En vik av skärgården gick in till stugområdet på norra sidan stora vägen.

-  Det var en härlig känsla att få sjösätta min första eka, säger Åke. Vi fick förtöja vid den brygga, som Skärgårdstomter hade anlagt vid Fladen. Flera av oss hade skaffat roddbåtar och snart fanns det också motorbåtar vid bryggan.

Den lilla bryggan blev snabbt för liten och båtägarna vände sig därför till Skärgårdstomter för att få en utbyggnad.

-  Vi möttes på restaurang Reisen inne i stan för att få diskutera utbyggnaden av bryggan, men Skärgårdstomters chef,  Hr Ybäck, hade inte tid med oss. Han mötte upp med oss på Reisen några minuter, betalade maten och gav klartecken till en utbyggd brygga på Ingarö.

En tid senare var det nödvändigt att bygga ut bryggan igen. Men den här gången fick båtägarna klara jobbet helt själva utan stöd från Skärgårdstomter. Marken var då skänkt till Fastighetsägareföreningen och ytterligare stöd från Skärgårdstomter gick inte att räkna med. Därför var det nu i Fastighetsägareföreningens regi som bryggan började byggas ut.

-  Vi var några eldsjälar som slet hårt för att bygga ut. Där fanns Torsten Laurang, Gunnar Danielsson, Demander, Bernt Linder, Carl-Arne Jacobsson, Einar Nilsson, Sune Höglund och ”Halvpannan” Hedman.

De ivriga kamraterna gjorde nu nya stenkistor för att få fundament till den nya bryggan.

Åke Westin hade haft sin förankring på Ingarö i 18 år när Kolströms båtklubb formellt bildades 1966.

 

Kolströms båtklubb bildas

Allt började en vårdag 1966. Åke Westin och Bernt Linder höll på att bygga ut den gamla båtbryggan, där nuvarande A-bryggan ligger idag, när en god vän gled förbi i sin båt. ”Varför bildar ni inte en båtklubb?” ropade mannen i båten till Åke och Bernt.

Åke och Bernt tittade upp och Sune Högberg, som körde den förbipasserande båten, drog ned på gasen så att båten låg nästan stilla. ”Vi kan alla få lägre försäkringspremie om vi har en riktig båtklubb” förklarade Sune.

Idén om en båtklubb var helt ny för Åke och övriga båtägare vid Kolström. Men alla som hörde talas om tanken tyckte spontant att det lät bra.

-  Vi tillhörde alla samma fastighetsägarförening, eftersom vi hade köpt våra fritidshustomter från samma säljare – nämligen ”Skärgårdstomter AB”. När fritidshusen växte upp i området anlades en brygga av Skärgårdstomter nere vid Fladen, där vi fick ha våra båtar.

Fastighetsägarföreningen spelade en viktig roll för de drygt 200 fritidshusägarna i området, eftersom Skärgårdstomter överlät all obebyggd mark till föreningen i början på 50-talet – totalt mer än 90 000 kvadratmeter. Detta innebar att det var nu Fastighetsägarföreningen som var ansvarig för att vårda grönområdena och inom dessa områden låg bl.a. den brygga som Skärgårdstomter från början hade byggt. Det första mötet i Brunns Fastighetsägareförening hölls nedanför den s.k. ”Motorgården” som låg på det som idag är Bostadsrättsföreningens parkering, söder om Vivo.

-  Själv var jag suppleant i styrelsen för fastighetsägarföreningen, berättar Åke. På ett styrelsemöte 1966 föreslog jag och Bernt Linder att vi skulle bilda båtklubb. Målsättningen var att få lägre försäkringar och bättre organisation kring småbåtsägandet bland fritidshusägarna.

Ett krav för nya medlemmar i båtklubben var att de tillhörde fastighetsägarföreningen. På det sättet begränsades båtklubbens verksamhet till medlemmar som var delägare i föreningens mark.

Det blev ett enhälligt ja i fastighetsägarföreningens styrelse när frågan om att bilda båtklubb kom upp på bordet. Dessutom accepterade alla Åkes namnförslag: Kolströms båtklubb.

Kenneth Lindell, som då hade färgboden vid gamla bron, designade KBKs klubbmärke och gjorde sedan en schablon i plast. En arbetskompis till Åke som kallades ”Bagaren” gjorde screenet åt KBK och sedan trycktes detta på tyg på Åkes köksbord. Sune Högbergs mamma sydde vimplar som sedan såldes för fem kronor styck till medlemmarna och klubben var igång.

-  Bernt Linder blev ordförande och Sune Högberg vice. Själv blev jag hamnkapten.

-  Årsavgiften bestämdes till 50 kronor per medlem. För roddbåtar fick man sedan betala 20 kronor. Den som hade en större båt med motor avkrävdes 40 kronor.

-   Allt som behövde göras i klubben utfördes ideellt. Folk tyckte det var roligt att hugga i, berättar Åke.

En av de viktigaste frågorna för den nybildade klubben var att bygga nya, stabilare bryggor. De ”gamla” bryggorna med stenkistor i botten hade i princip gjort sitt. Klubbmedlemmen Uno Ekblom, som jobbade på Skanska, berättade om hur man kunde påla och svetsa på u-formade balkar ovanpå.

-  Sune Högberg fixade galvaniserad u-balk från ett bygge i Västerås. En åkare i klubben – Gunnar Danielsson – åtog sig att köra hit grejerna

-  Sedan skaffade vi spårvägsräls från Stockholms Spårvägar (en föregångare till SL). Uno Ekblom fixade hjälp från Skanska så att pålningen av spårvägsrälsen kunde komma igång.

Nästa steg var att svetsa fast u-balkarna i järnvägsrälsens ändar, som stack upp ur vattnet vid Fladen. Detta gjordes av Grönvall.

-  Grönvall hade känningar i Täby, där vi skulle kunna få låna ett svetsaggregat, berättar Åke. Grönvall hämtade grejorna och jag fick i uppgift att köra dem tillbaka.

Åke skruvade loss bakre stötfångaren på sin VW-bubbla och hängde provisoriskt på en båtvagn efter bilen utan att det fanns någon dragkrok.

-  Sedan körde jag försiktigt tillbaka till Täby med svetsutrustningen.

Något år senare byggdes bryggan ut igen. Den här gången fick båtklubbmedlemmarna sköta pålningen själva.

-  Carl-Arne lånade en sponthammare i Bromma och lyckades få ut den till Ingarö. Samtidigt fällde vi träd för att bygga en ställning som vi kunde ställa på isen Järnvägsrälsen som skulle pålas ställde vi i mitten av ställningen, som vi hade byggt. Sedan tryckte vi ned rälsen med skakmaskinen. Det var en tuff sommar.

Totalt hade båtklubbsmedlemmarna nu färdigställt en 70 meter lång brygga.

-  Den håller än. Det är den bryggan vi fortfarande använder, säger Åke och ser nöjd ut.

Men Åke och Bernt Linder kunde inte slå sig till ro trots framgångarna med byggprojekten i klubben. Nu gällde det att skaffa nya flytbryggor, som skulle läggas i vinkel mot den stora huvudbryggan. I början av 1970-talet började Åke fråga runt om hur flytbryggor egentligen är konstruerade. När han hade samlat på sig nog med fakta gick han till verket:

-  Jag köpte stora stycken med frigolit och fraktade hit dem i min folkvagn. Torsten Laurang, Berndt Linder och jag limmade ihop blocken så att de blev dubbelt så tjocka. Sedan skar vi ut hål för vertikala järnrör som skulle hålla flytblocken på plats.

-  Sedan klädde vi in flytblocken i glasfiberväv. Det sista momentet innebar att alltihop plastades in. Men det var viktigt att det skedde i rumstemperatur så vi fick flytta in i Carl-Arne Jacobssons garage för att kunna slutföra det jobbet.

Även flytbryggorna som Åke Westin byggde tillsammans med båtklubbskompisarna 1972 finns fortfarande på plats i vattnet.

-   Mycket av min själ finns inarbetat i den här båtklubben, konstaterar Åke Westin. 

Mycket har förändrats i Åke Westins liv på senare år. Hans fru Gun avled för 14 år sedan och de båda sönerna är för länge sedan utflugna ur boet: Äldste sonen Bengt har ett ställe på Runmarö, medan Bo numera är permanent bosatt på Ingarö. Båda barnen har fortsatt i pappas spår och lagt ned mycket tid i båtklubben.

Åke själv är fortfarande aktiv i Kolströms båtklubb och hjälper fortfarande till med att inkassera avgifter från dem som behöver låna klubbens trailerramp eller kaj för att sjösätta sina båtar. Åke brukar också delta i metartävlingen i juni, den som han själv arrangerade i många år.

 

KBK´s nya klubbhus

Sitt sista, stora byggprojekt genomförde han för drygt 20 år sedan. Då gällde det att skaffa ett nytt klubbhus.

-  Jag fick reda på att byggbolaget JM skulle riva ett fint hus här i närheten. Byggbolaget skänkte huset till klubben under förutsättning att vi rev det och fraktade bort det.

-  Jag och Carl-Arne delade huset i två halvor och lyckades sedan ta det på kranbil hit ned till bryggan. Sedan lappade vi ihop halvorna och sedan 1986 står det på plats!

Även om Åke Westins syn numera är nedsatt kan man fortfarande se honom stå och meta vid bryggan eller i aktern på styrpulpetbåten.

-  Jag gillar att fiska gös med spinnspö. Det är en härlig avkoppling. Det är nog inte många som begriper hur mycket arbete som lagts ned i Kolströms båtklubb, säger Åke Westin försiktigt, men jag måste erkänna att jag själv lagt ned en stor del av min själ i den här klubben. Det känns som en del av mig själv. Allt ser så självklart och naturligt ut idag. Få vet att en stor del av klubbens utrustning och tillgångar kommit till stånd tack vare ivriga, envisa och djupt engagerade klubbmedlemmar, säger Åke Westin.

Åke Westin med metspöt i hand på bryggan vid Kolströms Båtklubb. 

 

Karta över Ingarö, Brunn med omnejd. Inom detta område finns de fastigheter som ingår i Brunns Fastighetsägareförening. Inom ovanstående område finns också angränsade områden som t.ex. Fågelvik, Fagerholm och Lövhamra.